Likgiltighet
Tja. Idag kommer jag skriva om likgiltighet för det är ett av mina största problem i min vardag. Jag har alltid varit mer eller mindre likgiltig. Jag kom aldrig ur det när jag var liten. Jag tror det var mycket därför vi fick den första datorn när jag var 8-9 år. Jag fastnade på direkten. Det blev ändå en timme om dan. Men med åren blev en timme två timmar och två timmar till flera timmar om dan. När jag sittar här nu behöver jag inte visa några känslor. Ni ser mig inte eller hör mig inte. Jag kan inte visa att jag är glad eller ledsen. Ni kan inte höra min glada eller ledsna röst. Så varför ska jag visa känslorna som jag har när ingen märker av dem. Jag satt ju mkt vid datorn som sagt å när jag inte satt vid datorn så blev jag som jag var när jag var vid datorn. Likgiltig. Jag kan säga att jag inte hade många vänner på den tiden eller någon annan tid sen senare tid. Datorn blev min bästa vän på direkten. O med tiden blev jag mer och mer likgiltig på grund av datorn. Jag kan säga att jag alltid har varit den tysta typen av mig. Allt är inte datorns fel. Det är en del av min personlighet. Men jag kan säga att det har gjort det svårare för mig att visa känslor. En annan sak e att jag blev oftast retad när jag var liten. Jag var extremt känslig och kunde gråta för det minsta lilla. Jag grät varje dag. Jag kunde inte fatta varför någon sa något elakt någon gång. Det gör jag egentligen inte nu heller. Men nu är jag inte lika känslig å nu säger nästan aldrig något elakt till mig längre. När jag blev tonåring då blev jag mest sårad väldigt oftast. Det fick mig till slut bli mer och mer bitter på saker och ting. Under gymnasiet dog min mormor som jag älskade jätte mkt. Jag vill säga det att jag inte kunde visa något eller känna något så mkt. Jag var ju ledsen men jag var inte djupt ledsen och jag kunde inte visa att jag var lessen. I med det kände det tungt för jag älskade min mormor och jag ville visa att jag var lessen men kunde inte. Det var bara en gång jag storgrät och inget mera. Min brossa kunde visa sin sorg
Det var först efter gymnasiet jag kände att jag var så likgiltig och jag ville göra något åt det. Jag kände också att jag hade slösat ovärderlig tid på datan. Jag ville ut i världen. Det gjrode jag också. Jag drog till Australien. Där fick jag massa vänner. Vänner som jag har kontakt med än idag mer eller mindre. Vänner som jag hoppas över hela mitt hjärta att jag träffar i framtiden. Det var i Australien allt vände. Jag blev mindre och mindre likgiltig. När jag kom hem igen blev allt sämre. Jag började fastna vid datorn igen. Allt blev nästan som innan. Mina vänner hade oftast jobb och det hade inte jag och jag blev rastlös. Jag fick jobb fast inte mycket. Livet kändes ganska tråkig faktiskt. Jag började plugga i lund. Mitt liv blev värre för jag fick inga nya vänner. Jag hade en vän från hemstan och han är en av de bästa människorna enligt mitt tycke. Men som sagt så hade jag bara han å ingen annan. Jag fick inga vänner i den nya klassen. Men det blev så konstig allt för jag fick massa nya kompisar i karlskrona där jag kommer ifrån. Jag var väldigt nära att flytta hem igen men det blev aldrig av. Jag flyttade istället till smålands nation här i lund. ALLT vände. Det blev genast mycket bättre. Jag började träna. Jag fick bättre kontakt med alla i klassen. Skolan blev också genast mycket roligare. Sen så kom sommaren för att jobba i norge. I norge gick allt snett. Det var många i min ålder som jobbade där. Men jag fick knappt bra kontakt med någon. Jag stack hem. Skolan började. Jag fick helt nya klasskamrater och allt blev mkt bättre än i våras. Jag började skriva bloggen. Jag var positiv och framåt. Det går framåt fortfarande men jag är inte så postiv. Jag känner mig mest uttråkad och likgiltig. Jag har blivit kräsen. Om jag får mer så vill jag ha mer. Som jag har sagt förut så är jag inte riktig nöjd med något. Oavsett hur bra jag än mår och hur roligt jag än har det så är jag aldrig nöjd. Innan satt jag mest vid datorn och hade inte mycket kompisar. Idag gör jag 10 gånger så mer än bara sitta vid datorn och jag har mer vänner än förut. Men jag är inte nöjd. Det känns som att jag saknar något. Jag har tänkt på det lite grann i veckan. I med det har jag blivit mer likgiltig igen. Jag känner att jag har ingen anledning att varken vara glad och lessen. Vist så har jag anledning att vara glad och det är jag men nu känns som att det är så ytligt på något sett. Inget själsligt utvecklande händer med mig och jag blir uttråkad. Det känns som att samma dag går om och om igen trots att det händer saker hela tiden. Det känns till och med som att jag inte får tid till att utvecklas för jag gör så mycket och hinner aldrig tänka.
Dem här tankarna har jag haft i någon veckas tid mer eller mindre. Det jag skriver nu har inte direkt koppling till mina mål. De påverkar inte kortsiktigt om jag går upp i kilo eller får massa nya nummer hela tiden. Men långsitkigt för om jag tänker så här hela tidne så kommer utvecklingen bli segare och segare och tillslut så sitter jag här hemma å inte gör något alls. Det är som om jag vore gå bak i utvecklingen.
Jag ser det som här. Livet har olika perioder. Just nu är jag i en period där utvecklingen stannar av lite men kommer öka igen väldigt snart. Så jag vet att jag inte kommer gå bak i utvecklingen. Jag är bara trög just nu och känner likgiltighet och anledningen till att jag skriver om det här e att jag måste kunna reflektera om min tankar om saker och ting. Varför jag just nu är likgiltig.
Jag tror att allt är en stor omväxling för mig. Jag vet att när som helst så är jag på fart igen. Kanske imorgon till och med.
Jag vet också att mitt liv är inte dystert det är bara jag som vill komma i gamla tankebanor och tro det.
Nu funderar jag på vad jag ska göra för att byta till nästa fas. Det är bara att vänta in och försök se allt positvit igen. Försöka visa alla vem jag egentligen är. Att jag är den dära glada å härliga killen som tycker om och göra udda men spännande saker. Och inte den dära tysta sega typen som inte säger så mycket.
Tack för denna stunden vi synes snart.
